Det är konstigt det där med våra måndagstäningar. Varje gång man sätter sig in i bilen vill man bara hoppa ut igen direkt, springa hem och lägga sig under täcket. Istället sitter man kvar och oroar sig över vilken sorts löpträning vi kommer köra efter ett ispass man vet kommer innehålla skridskoåkning i minst 10 minuter. Efter 1,5 år med Micke Nilsson som tränare har jag get upp hoppet om at han ska komma in i omkl.rummet efter ispasset och bjuda på fika för att vi har varit så duktiga den senaste tiden, samtidigt som han säger dom två vackra orden "löpningen utgår". Okej, jag hoppas fortfarande lite varje gång.

 

Det blev inte fika i går heller. Istället fick vi springa intervaller ute i -14 C. Det var så kallt att jag kände mig lite som Björndalen då jag inte kunde kontrollera mitt dregel. Det är ett hemskt men sällan syn. Efter träningen var det svårt att hitta ett par ögon som inte ville döda någon. Dvs om man inte gick till gymmet och kollade in cykelgänget… Jag tror hela MoDo dam har önskat sig en mindre alvarlig knäskada minst en gång per säsong.

Jag har faktiskt fått mitt önska uppfyllt i helgen, men det sket sig då det gick bra att springa ändå. Ska till Mr. Håkansson och kolla upp läget idag men känner redan nu att jag åker dit i onödan. Varför jag går dit ändå är för att jag inte varit hos någon sjukgymnast sedan mars 2011 och jag tycker om att höra ord som ”allt verkar bra”. Nej, det är inte slöseri av andras tid. Det är viktigt för mig och mitt ego.

På torsdag åker vi till Schweiz, eller… egentligen åker vi till Österrike, men det är det schweiziska laget som arrangerar andra omgång av europacupen. Det kommer bli 5 av 5 toasters.