Jag hade gett allt för att få återvända till den bästa måndagen i mitt liv. Den måndagen då allting kändes överkomlig, allt var möjligt.

Trots alla människor som dansade på bordet stod det lika helt dagen efter. Det samma gäller stolen som blev slängt ner från balkongen.

Det var en kväll då P simmade i ett badkar utan vatten, Philip gjorde en klassisk 007-entré in i vardagsrummet utan att välta någonting och S gick runt i sin fina balklänning utan att oroa sig över morgondagen. En kväll då spyan i handfatet enkelt skylldes ner med lite vatten och den krossade glasrutan gick att laga.

Det var en måndag då alla var så otroligt lyckliga över att bara vara där med varann. 

Det var vår sista måndag som klasskompisar och vi såg till att njuta varje sekund av vår kaotiska tid tillsammans.

Jag saknar allt, alla skratt och alla tårar, varje dag. 

Har du någonsin varit så sliten att du inte kan låta bli att gråta lite när du äntligen får vila?

Idag var kroppen tung. Jättetung. Jag insåg i omklädningsrummet att det inte bara var min kropp som var märkt efter helgens tuffa matcher. Att spela min musik brukar aldrig vara någon hit, men idag fick telefonen stå orörd i stereon utan en enda högljudd klaga. Ingen orkade bry sig.

Vi visste att Micke skulle köra ett hårt ispass och vi visste att det inte fanns hopp om annat. Vi avslutade träningen med ren skridskoåkning och mitt andningsproblem gjorde det inte roligare. När vi äntligen var färdiga med att dödas kunde jag inte hålla tillbaka tårarna som kom. Det var varken tårar av sorg eller glädje, den enda motiveringen som fanns var total utmattning. 

Efter att ha varit pinsamt seg av isen var det bara att torka bort mascaran under ögonen och byta till gympakläder, sen gick man med motivationsbristande steg till gymmet för att köra fys. 

Jag hatar sånna dagar då Micke inte förstår hur sliten man är. Jag älskar sånna dagar då Micke egentligen vet hur sliten man är men ändå ber oss köra så hårt att vi inte kan stå riktigt upprest resten av kvällen.

Det är så en tränare ska vara, tyvärr. Hur ska man annars bli bättre om man inte utmanar kropp och hjärna till att ta klivet över gränsen?

Jag är arg på Micke och jag är tacksam. Inte fan tänker jag komma till träningen i morgon, fast jo.. Jag vet såklart att jag kommer gå dit och köra lika hårt som idag. Precis som varje dag i mitt enformiga liv. 

Tråkig som jag är så älskar jag att må såhär på kvällen. Hur kan man låta bli att vara tacksam när dagens middag, bestående av norska fiskekaker, potatis och morötter, smakade bättre än bäst?

Godnatt mina vänner. Jag hoppas eran middag var lika himmelskt som min. 

Att blogga är inte som att göra vin, ännu uppdaterar jag som om det blir bättre ju längre man väntar.

Snart kommer en saknad vän hem. Hon som är känd som en bokstav, hon som alltid improviserar i köket, hon som aldrig säger nej till ett äventyr om det inte är så att hon har bokat en tvättid som inte går att missa. Ja, för hon är den som inte missar sin tvättid.

Min mage kurrar som apan i The Hangover, jag är hungrig efter dagens träning. P till ära gör jag idag en avanserad rätt om man jämför med pytt i pannan jag oftast äter. Idag är det varken ägg eller beasås på sidan, idag är det sallad och vitlöksbröd! För det finns ingen ordentlig ostsufflé utan sallad och vitlöksbröd.
Mamma hade varit stolt. Den smakade som den brukar göra efter en hungersnöd på en försenad tågresa hem till Trondheim, det enda som saknades var ett vardagsrum fylld med norsktalande människor.

 

Förutom ostsufflé och saknade vänner har det gått rätt bra vad gäller hockey. Vi har vunnit 7 av 7 matcher och ligger högst på tabellen än så länge. Till helgen möter vi Leksand på bortaplan och på måndag åker vi en kort sväng förbi Sundsvall. Förhoppningsvis får jag låna en filt av någon innan resan och förhoppningsvis klarar vi plocka med oss 6 pinnar hem igen.
Snön har börjat lägga sig som ett tunt täcke på Öviks gator och det vore fint att ha gjort en bra helg innan löpningen den kommande veckan. Minusgrader och en missnöjd Micke Nilson är inte något man jublar över. Det enda positiva med just den kombinationen är att man uppskattar den äckliga lukten av säkerligen 100års innestängd svett på Kempehallen lite mer än normalt då samma lukt även innebär värme åt den ihjälfrusna näsan.

 

Oavsett hur många vintrar man spenderar i norra Sverige tycks man aldrig bli riktigt van med kylan. Det känns som att alla Öviksbo kollar snett på mig när jag går på stan i min stora dunjacka redan nu men jag tycker det är okej, jag har aldrig varit den som inte kan börja förbereda mig inför vintern för tidigt. Redan då den första snöflingan landade på gräsmattan utanför mitt fönster i dag började jag planera pepparkaksbakning, snögubbebyggande och glöggdrickande. Julen är den bästa högtiden och då är det viktigt att njuta av tiden. I år har jag även bestämt mig för att införskaffa en liten julgran men tänker inte berätta om hur det ska gå till pga juridiska skäl.

 

Med det säger jag god natt och puss puss. God natt, puss puss!

Tänker tillbaka, för bara några få månader sedan kunde jag känna mig så fruktansvärt less på allt kring hockey, men nu är allting plötsligt vänt på huvudet igen. Hockey är det som håller mig uppe, det som gör att jag klarar av den där konstiga tomheten jag känner inombords. 

Vi har 5 av 5 vinster och jag hoppas vi kan fortsätta segerrullen lika bra som ifjol, förutom att det inte tar stop någon gång i år. Ett SM-guld skulle kunna sätta en fin balans i mitt liv. 

Om Caj tillåter sig själv att leta efter livets mening kan väl jag tillåta mig själv att drömma om ett SM-guld där jag faktiskt får vara med och vaska champagnen för sedan att spela ett låtsas-VM med en utrustning som luktar seger och spya.

Till helgen är det inga matcher och även om jag älskar att spela hockey just nu så måste jag erkänna att jag längtar jättemycket till en helg utan prestationskrav. 

Om ungefär 2 timmar är vi hemma i Övik igen, det längtar jag också rätt mycket till. 

Redan klockan 06:05 rapporterade rumpan om ett hårt och obekvämt bussäte, precis som det brukar och ska vara.

Bussresor ner mot Stockholm suger alltid, men när jag ser dom stackars nykomlingarna fortfarande stå upprest i bussen medan några ruttisar försöker hjälpa dom hitta en ledig plats känner jag mig rätt nöjd med mitt hårda säte ändå, även om jag skulle vilja vara kanske två platser längre bak för att slippa vakna jämt och ständigt till busschaufför Tage sin skärande röst när han berättar sina historier till Micke och co.

Lunchen blev serverad på Hacke gård som vanlig, pasta med köttfärssås som inte smakade ett skit, som vanligt.

Jag är jättetrött och snorig men snart är vi framme och det er dags för hashtag gameday. Vi möter Segeltorp men det visste du redan såklart, du som är så insatt i svensk damhockey. Enda som behövs innan jag är redo att börja med alla matchriter är 4 koppar kaffe, sen kör vi. 

Nu är det dags att spela hockey på riktigt igen. Nervositeten är på plats tillsammans med spänningen och förväntningarna. Det börjar som vi avslutade i fjol, med ett dubbelmöte mot Brynäs på hemmaplan. Brynäs är inte samma lag i år, men Brynäs förblir fortfarande Brynäs. Även fast dom saknar en del nyckelspelare har dom fortfarande kvar många andra som ser till att aggressionen kommer vara på plats under speltiden.

Jag läste en tweet som sa att Modo är guld-favoriter i år. Oavsett om det stämmer eller inte så tror jag att vi för första gång i historien är redo för att vara just det. Efter besvikelsen i fjol på jakt efter guldmedaljen känns det som att hela laget har sänkt axlarna. Ett stort problem i slutet på fjolårets säsong var att vi blev rädda för att förlora vilket i slutändan självklart ledde till förlust.

 

Jag tror som sagt att vi i år är redo för att förlora, vilket låter konstigt men det är en viktig del för att kunna lyckas. På målvaktsträning idag tillsammans med Valle och den fruktade Masken sa han just det jag försöker komma ihåg varje gång jag spelar under press; Om du vill lyckas som hockeyspelare ska du inte vara rädd för att misslyckas. Sen fick jag ett kort predikande om att våga skjuta högt och på sidan på öppen kasse och lite skäll för att vara för seg. Dom som känner till Masken vet hur hårda hans ord kan vara, men det tar alltid hårdast när man vet att det som sägs är sant.

Charlotte Wittich vet hur dålig koll jag har på damhockey och hockey generellt, därför tänker jag inte utse vilka jag tror kommer vara topplagen i Riksserien den här säsongen. Istället avslutarar jag med att säga att vi i Modo Dam är ett gäng unga, snygga och tävlingsinriktade brudar som är beredd på att kämpa om årets guldmedalj oavsett hur mycket skit vi måste genom för att komma dit.

 

Jag hade en stor motivationsbrist över sommarlovet men helvetet vad jag längtar till lördag.

 

 

På dagar som detta känner jag av hur jobbigt det är att ha all trygghet så långt bort. Det är inte så nära till Schweiz som jag skulle önska. Det är en bilresa på ungefär 2364km för långt bort och jag har inte ens körkortet ännu. Dessutom har jag inga bensinpengar då min sparfond går till köp av frimärken för att kunna låtsas vara lite närmre varann än vad man egentligen är. Kan vi inte åka till Spanien, sola på stranden och bli bruna och snygga?

Att sakna någon är en förvirrande grej. Allt känns så bra men så dåligt på en och samma gång. Ibland glömmer man nästan bort hur bra man har det, men som tur finns snapchat. Även om min iPhone-skärm är krossad kan jag fortfarande se ett uppmuntrande ansikte när som helst i 10 sekunder.

Jag vill springa mot dig i slow motion samtidigt som glädjestårarna rinner överallt och förstör den redan förstörda sminkningen som blev gjord med en ostabil och klumpig hand. Sen ska vi dricka öl och prata skit och kärlek. 

Solen går ner tidigare och tidigare för varje kväll och jag förbereder mig inför den konstiga, mysiga och ledsna depressionen som snart kommer. Jag byter en kopp te mot en öl ikväll, medan jag drömmer mig tillbaka i tid.

Jag drömmer mig tillbaka till framsätet i Ida sin röda Audi, där vi båda har en mild huvudvärk från de 5 olika wonderbaumsen som hänger i framspegelen. Vi lyssnar på Laleh sjunga om en blå hval och jag förstår inte vad texten handlar om men får ännu en känsla av att hon sjunger om mitt liv. Ida svänger ut på E4an med sin överdrivna armrörelse och blir påmint om sin värkande axel som aldrig verkar blir helt frisk. Vi förbannar alla styggelser som finns i Övik, kommer på att vi ska byta till The Whistle Song och glömmer bort allt som gjorde oss så arg bara några sekunder tidigare. Vi försöker vissla som det görs i låten och det spelar ingen roll om vi klarar det eller inte då musiken krasslar på högsta volym i de länge före detta sprängda högtalarna. Vi dansar med armarna som bläckfiskar på land, precis lika fult och okontrollerat som på dansgolvet på Olle’s helgen innan. Ida tutar på en mörkklädd människa som inte bär reflexväst en kolsvart kväll som denna och jag skrattar när hon frågar vad som är fel på jäveln. Väl hemma på valla, vårt kära hatade hem, ljuger Ida om att hon åker 5 minuter tidigare nästa morgon för att jag inte ska komma för sent. Sen säger vi god natt och går in i varsitt trapphus.

 

Apple vet tydligen hur många som känner som mig, det vet jag när jag på Inställningar – Musik – EQ hittar ”Sen kväll”. Jag hör inte skillnaden på ”sen kväll” och ”normal” EQ, men det kanske handlar mer om den där trygghetskänslan man får när man vet att musiken spelas just nu med rätt EQ för anledningen. Det kanske anses vara ytligt, men jag tror att jag som en icke-religiös människa inte kommer närmre en tro än såhär.

 

Veckorna så långt i Övik har gått fruktansvärt fort, samtidigt som det känns som att tiden står still. Det där typiska ”har inget att göra” blandat med ”hinner inte göra någonting” är ett stort faktum. Jag hinner knappt tvätta kläder och tvingas använda gamtrosorna som jag visste kom till att behövas en dag. Det är inte den bästa känslan att gå i trosor som knappt är intakt, men det är riktigt skönt att veta att jag gjorde ett rätt val när jag inte slängde dom tillsammans med en snart 3 månaders gamla tidning jag aldrig hann läsa.

Det finns inte mycket annat jag kan kolla tillbaka på och tycka att ”Shit vilket bra beslut”. Att välja de röda byxorna på middag med herrlaget var definitivt inte ett bra beslut då det slutade med en jättestor ångest för synlig rumpsvett. Det gick synnerligen bra, men nerverna och ångesten är nog det jag kommer minnas från den kvällen när jag som en gammal mormor ska berätta om mina glansdagar i Modo Dam.

 

Det kanske är dumt att berätta om rumpsvett på sin blogg. Min pappa säger alltid att jag måste tänka efter vad jag skriver här då det en gång i framtiden kan vara en jobbanställare som googlar sig till min mundiaré som utförs från fingerspetsarna på en gammal och seg dator jag köpte i ettan. Om jag vill ha en ny dator en gång i framtiden borde jag kanske undvika att skriva ordet rumpsvett tre gånger på samma timme. Det här är kanske ett fint exempel på en sak jag kommer ångra om några år, men för att försöka rädda mig själv kan jag tillägga en kliché som en ursäkt för mina ordval; Yolo.

 

Ja, nu är det ett faktum. Jag kommer ångra det här inlägget på en gång jag publicerar.

 

Jag vill leva i Övik, men bo i Trondheim.

 

Det har varit soligt väder, möte med en saknat bror, födelsesdagstårta och kramar från en mamma med seperationsångest eller vad man ska kalla det.

 

Det bästa med min visit måste ha varit överraskningen när bestemor pratade engelska med Martins kompis Tim från USA. Hon sa att hon lärde sig engelska då hon var 15 år, nu är hon 88 och kunde fortfarande berätta om sina föräldrar som hade rest till USA och hur hon var född i Norge men "made in USA". Jag kan också tillägga att hon hade hjärtoperation tidigare i år men verkade mer uppegående än mig själv när hon var här. Hon är en kvinna att se upp till.

 

Nu ska jag och mamma skjutsa Tim till flygplatsen, och sedan åker jag och Martin för att rösta, jag för första gången!

 

Det tar tid att skriva brev, men inte lika lång tid som att hitta motivationen för att spela hockey i år, igen. Ett år till. Mitt val att stanna i Övik är som mitt val när jag äter godis. En till. Okej, en till. Det här är sista. Det här är allra sista. Det tar inte slut förs man inser att man måste åka och handla mer godis. När tar kärleken till Övik slut?

 

Jag fick några få lätta frågor från landslagets mentaltränare: Varför tycker du det är det roligt att spela hockey?

För ett år sedan hade jag svarat med ett kort ”därför!” och tyckt att det inte finns andra ord för hur mycket man älskar att slå den platta gummibollen med en träplanka mot ett förstärkt fisknät. Nu har jag försökt svara i nästan en månad utan att hitta ett svar jag är riktigt nöjd med.

 

Det tar tid att skriva ner sina känslor. Jag kan aldrig skriva brev utan ett utkast eller två. Jag behöver tid till att tänka och fundera på vad det är jag vill säga och hur mycket jag vill säga om mina tankar. Sen vill man undvika de stora deprimerade tankarna som väldigt ofta kan hamna på papperet. Jag har varit där ofta, men jag vet att det är en illusion. Jag vet att min tysta lägenhet lurar mig. Man måste hitta tillbaka till de lyckliga känslorna man haft, de goda kaffekopparna man delat med fina vänner.

 

Jag har hittat en lycklig känsla nu. Att träna. Jag har aldrig älskat att träna, men när man svettar sönder hela gymmet på Fjällräven Center tillsammans med 20 andra tjejer så vet jag precis vad jag älskar. Jag älskar att svettas för andra. Vidrigt men sant.

 

Jag hittar inte min adressbok nu, jag måste ha glömt den i Trondheim. Men jag har hittat lite annat. Lite motivation. Ett steg närmare en ny säsong med en ny möjlighet att känna glädje av att hjälpa mina lagkompisar att trycka dit gummibollen in i fisknätet. Kanske kan jag vara med på att göra storhet i repris, vinna SM, supa mig redlös eller bara vara galen på lyckorus. Oavsett, jag börjar tro att jag kommer ha kul i år, igen.

Välkommen, säsongen 13/14.

 

Som många vet och ännu flera inte vet så brukar min familj försöka göra något tillsammans när alla är på plats. Dvs alla förutom den bortkomna broderen som nu bor någonstans i Japan.

 

Tidigare har dessa familj-eventer varit en bowlingkväll, biokväll eller spelafton. Denna gången fick mamma använda dådjursblicken i flera veckor för att slutligen vinna en hel helg med oss andra i familjen, och på fredag åkte vi upp till Röros med 4 cyklar och en gitarr. Ja, vi hade livemusik och allsång i bilen i ca 2 timmar vilket kanske ses på som kliché deluxe, men alla roadtrips är egentligen bara en gigantisk klump med klichéer.

 

Väl framme i Röros begav vi oss ut på en cykeltur på lördag. Det blev en tur på 5,6 mil med uppförbackar, skavsår i rumpan, myggbett, svett och pankakor. Allt i allt en jättestor succé!

 

Pga av rumpvärk blev söndagens cykeltur omgjord till en längre hemfärd genom Sverige på fläskshopping och sedan fika hos bestemor.

 

 

Jag saknar photoshop nästan lika mycket som jag saknar en hund i mitt liv. Det finns inget gossdjur som kan ersätta min dröm att få vara en riktig hundägare, men photohop har jag kunnat acceptera att leva förutom. Tänk att man med Windows egna lilla bildredigerare kan utgöra så stor skillnad.

 

Orginalet

Jag har alltid försökt undvika säga att jag hatar något eller någon, jag vill att mitt hat ska ha betydning när jag först säger så. Tyvärr har min ångest för att hata resulterad i en överbelastning på min bedömning av "det bästa som finns".

 

Det bästa som finns är att dricka mjölk till bullar. Det bästa som finns är att cykla i nedförsbacke. Det bästa som finns är att kolla film med någon som alltid skrattar högt och ärligt åt de roliga sakerna. Det bästa som finns är att vara jättetrött precis när borde sova. Det bästa som finns är att få retweets på twitter.

 

 

Det finns ingen ända, det bara fortsätter och fortsätter. Jag vet att något måste förändras, så däför har jag bestämt att mitt hat måste expanderas för att likställa mitt älskande, men jag vet inte vart jag ska börja.

 

 

Jag skulle vilja säga att jag hatar att hitta iskall cola i kylskåpet men sedan upptäcka att det inte finns kolsyra kvar, men jag kan inte ljuga, jag dricker alltid upp den colan som finns oavsett. Jag vill hata mitt skratt, men herregud vad roligt det är att skratta. Jag vill hata att ha ont i handen från att hålla min iPhone hela dagen, men jag vill inte lägga bort min telefon för någonting annat än pengar. Jag vill hata att allt handlar om pengar, men pengar har alltid gjort mig lycklig. Jag vill hata alla myggbett jag får, men det finns inte en bättre känsla än att klia när det kliar. Ärligt talad, det är ju det bästa som finns.

 

 

 

Det enda jag kan säga att jag verkligen hatar måste vara fotografin som totalmisslyckas.

Jag hatar att jag säger att tiden ibland går så fort eller att den oftast går för sakta. Jag är inte dum, jag vet att tid är tid och tiden går alltid i samma fart. Ändå säger jag så, för ibland känns det som om man bara levt en helg, när man i verkligheten varit vid liv en hel vecka. Det samma gäller när ett år känns som en månad, kanske två.

 

Jag klagar över att det går för sakta, men säger ändå allt för ofta att jag har dåligt med tid. Jag hinner inte.

 

 

Just i dag känns som en dag då jag inte hinner någonting, inte för att jag har mycket att göra men för att jag måste sova. Inte på grund av sömnbrist, men för att jag ska vakna upp och vara tillbaka i rätt mysighetskram. En såndär kram man aldrig vill ska sluta. Jag har bråttom nu, jag måste dit igen så fort som möjligt.

 

Jag vill inte kolla på klockan. Jag hatar att kolla i kalendern. Jag vill bara vara tillbaka i den där stunden när man ser dens ögon lysa upp när man hittar varandra i en stor folkmängd och känner att kroppen skakar av glädje. Jag måste dit snart. Nu. Snälla...

 

 

Tradition är tradition, lika som livrätt är livrätt. Därför spelar Ida swampsoccer i år igen, även fast det är en konstig sport jag inte kan reglerna på. Därför äter jag fiskbullar kl 22.00 på kvällen.

 

 

Det har gått några veckor i Norgelandet nu. Inte många, men jag tycker ändå en sådär traditionell update borde få en plats på min blogg. Jag är och förblir en trend-bloggerska, även fast jag inte har gjort ett enda hedersinlägg åt min hedrade kompis. Ja, vem vill inte hedra hon som spelar swampsoccer varje år, dricker rött vin och röker cigaretter på ett snyggt sätt samtidig som hon skrattar högt och ärligt åt sjuka saker som blir berättat över en kopp te. Det är inte för utan grund att jag aldrig hedrat denna kvinnan, det tar helt änkelt för mycket plats på min blogg att skriva om någon så unik. Hon förtjänar det, men jag vet inte om alla andra förtjänar att bli känd med henne.

 

Men var inte ledsen. Jag kan berätta om någonting annat. Låt mig tänka... Kan inte komma på något vettigt, annat än att jag idag hittade fiskbullar i skåpet och bestämde direkt att fiskbullar skulle ätas vid middagsbordet. Tyvärr var morötterna gamla, potatisen möglad och självaste fiskbullarna som är i hermetikförpackning var bruna, dvs gamla. Jag har hört att hermetik kan hålla sig i många år, så hur gamla dom nu var vill jag verkligen inte veta. Det slutade såklart med fiskbullar på bordet ändå, inte dom möglade, men dom nya vi åkte och köpte på affären. Fiskbullar är ett måste förstås. Presic som att hålla sig vaken på en fredagsnatt bara för att visa världen att man inte jobbar i morgon.

 

Det kommer fortsätta med en del långa nätter framöver faktiskt, åker till Wien på söndag och blir borta en vecka.

 

Just ja, update: Jag har det bra, jag saknar att prata svenska varje dag, det regnar och jag älskar Trondheim.

 

 

Nu är det officiellt, Valle och Slipsen är gifta! Jag försökte verkligen ta kort, men blev ganska upptagen med att gråta, supa, skratta, dansa, äta och kissa. Jag gjorde ett försök dock, så här har ni några få bilder från en kväll som utifrån bilderna verkar ha gått för sig på ett fint och välbehärskad sätt, och ni vet ju att bilder aldrig ljuger...