Att vara hemma har nästan blivit som jag hade tänkt, allt förutom en förkylning och en utgång som uteblev. Nu är det dags att lämna neverland och ta steget in i verkligheten igen. Verkligeheten som i fil och flingor, svensk humor och billig snus. Inte behöver jag billig snus men min bror gör tydligen det, hockeygrabb som han är. Vad gör man inte för en bror med studentekonomi?

Jag ser faktiskt fram emot att åka tillbaka till Övik, även om det innebär en övertaggad Micke Nilsson, blue-line och en visselpipa. Så kär och galen i hockey är jag fortfarande. Tydligen.

 

 

Man kan inte veta allt. Tex. är det svårt att veta hur länge "5 minuter" är. Eller om Mamma verkligen vill ha hjälp med att pynta pepparkakshjärtan eller bara säger så. Det är heller inte lätt att veta hur man pratar i Norge. Att säga alla ord på norsk är inget problem, det svåra är det att veta hur man säger i Norge. Fattar ni?

Tex. på affären när dom frågar "Var det noe mer" og jag svarar "nei det er bra" men strax efteråt säger mig affärskvinnans ansiktsuttryck att så säger man verkligen inte i norgeland. Man säger heller inte "iblant" (=ibland) även om ordet finns i den norska ordboken. Man kan inte alltid vet allt och så är det bara. Bor man 3,5 år i Svealand så kommer man tappa norskan, om man vill det eller ej.

 

Jag försöker övertyga mig själv om att det är okej.

 

Hur kan man bli så jävla störd i huvudet?!

Vi är i Österrike på ett av deras snyggaste hotell (antagligen). Det här är inget billigt boendet på Scandic. Fascinationen av alla knappar som fanns till alla lampor och gardiner var ett klart tecken på just det.

 

Vår första match blev vinst, 10-0 mot et riktigt dåligt italienskt lag. Det är nästan skamligt hur tort mitt hår var efter vinsten. I morgon möter vi laget från Schweiz, det laget som jag tror kommer komma tvåa. Efter oss alltså.

Avslutar med en vinterbild sådär..

 

 

Det är konstigt det där med våra måndagstäningar. Varje gång man sätter sig in i bilen vill man bara hoppa ut igen direkt, springa hem och lägga sig under täcket. Istället sitter man kvar och oroar sig över vilken sorts löpträning vi kommer köra efter ett ispass man vet kommer innehålla skridskoåkning i minst 10 minuter. Efter 1,5 år med Micke Nilsson som tränare har jag get upp hoppet om at han ska komma in i omkl.rummet efter ispasset och bjuda på fika för att vi har varit så duktiga den senaste tiden, samtidigt som han säger dom två vackra orden "löpningen utgår". Okej, jag hoppas fortfarande lite varje gång.

 

Det blev inte fika i går heller. Istället fick vi springa intervaller ute i -14 C. Det var så kallt att jag kände mig lite som Björndalen då jag inte kunde kontrollera mitt dregel. Det är ett hemskt men sällan syn. Efter träningen var det svårt att hitta ett par ögon som inte ville döda någon. Dvs om man inte gick till gymmet och kollade in cykelgänget… Jag tror hela MoDo dam har önskat sig en mindre alvarlig knäskada minst en gång per säsong.

Jag har faktiskt fått mitt önska uppfyllt i helgen, men det sket sig då det gick bra att springa ändå. Ska till Mr. Håkansson och kolla upp läget idag men känner redan nu att jag åker dit i onödan. Varför jag går dit ändå är för att jag inte varit hos någon sjukgymnast sedan mars 2011 och jag tycker om att höra ord som ”allt verkar bra”. Nej, det är inte slöseri av andras tid. Det är viktigt för mig och mitt ego.

På torsdag åker vi till Schweiz, eller… egentligen åker vi till Österrike, men det är det schweiziska laget som arrangerar andra omgång av europacupen. Det kommer bli 5 av 5 toasters.