Dom två senaste veckorna har Ida bott hemma hos mig på en 20 cm tjock luftmadrass. Det är 8 månader sedan jag lämnade sambo-livet och jag hade nästan glömt bort hur skönt det är att ha någon att äta lunch med. Eller kvällsfika. Eller bara kolla TV medan båda egentligen gör något annat på var sin iphone. Det är något jag också har glömt bort, livet innan min iphone. Jag glömmer att sätta på radion för att ha ett bakgrundsljud när jag ligger felvänd på sängen, kollar på A. Steen och filosoferar över livet. Jag kommer sakna Ida när hon packar ihop luftmadrassen och åker hem till Storuman, men jag kommer också försöka ta itu med mitt gamla liv och njuta av ensamheten på kvällen.

Jag tror hon har rätt när hon säger att jag är en människa som trivs i mitt eget sällskap. Jag gillar att tro att jag liknar Melissa Horn på det sättet, om man bortser från hennes snygga hår och hennes musikförmåga. Jag trivs när jag sitter för mig själv i blogghörnan i min lägenhet, lyssnar på någon sångerska sjunga om någonting jag inte riktigt förstår och dricka en kopp kaffe även om det är sent. Jag gillar att ligga på rygg och kolla på Steens armtatuering och undra vad han hade för baktanke med den. Jag gillar att sedan undra vad jag hade för baktanke med min…

Ibland tänker jag att allt jag har just nu kommer jag sakna senare. Man får inte tänka så, men det är inte lätt när min favoritmusik är dom allra depressivaste låtarna du kan hitta samtidigt som jag har allt för mycket tid för mig själv. Som tur är blir det så mycket tid att jag hinner går från positiv till negativ och tillbaka till positiv igen. Nu ska jag göra en god kopp kaffe, lyssna på deppmusik och skriva brev till någon.

Just nu bor jag i en stad som är så liten att man inte ens har alternativet att kolla bio i 3D, men det är ingenting man saknar när man promenera på den kalla snön genom de mysiga gatorna och kan glömma alla bekymmer. Jag kommer visst sakna uppförsbackarna vart än man ska, skitlukten från fabriken och allt det dåliga och bra med Modos herrar.  Jag kommer sakna att kunna gå till mina vänner för att spela supermario, dricka kaffe eller bara sitta tyst och kolla på TV. En stor del av mig vill inte lämna livet här uppe. För över 3,5 år sedan kunde jag varken skriva eller prata svenska. Inte att jag kan det nu heller, men nu har jag åtminstone lärt mig att man inte skriver värklegen (= verkligen).

Världen är så stor och ännu har jag valt att spendera 4 av 20 år i Örnsköldsvik. För dig som inte gillar matte är det 1/5 av mitt liv och 57 % av min tid som tonåring. Jag har hunnit fota tusentals med kort, men ännu är jag rädd för att jag borde tagit med mig kameran oftare.