Som många vet och ännu flera inte vet så brukar min familj försöka göra något tillsammans när alla är på plats. Dvs alla förutom den bortkomna broderen som nu bor någonstans i Japan.

 

Tidigare har dessa familj-eventer varit en bowlingkväll, biokväll eller spelafton. Denna gången fick mamma använda dådjursblicken i flera veckor för att slutligen vinna en hel helg med oss andra i familjen, och på fredag åkte vi upp till Röros med 4 cyklar och en gitarr. Ja, vi hade livemusik och allsång i bilen i ca 2 timmar vilket kanske ses på som kliché deluxe, men alla roadtrips är egentligen bara en gigantisk klump med klichéer.

 

Väl framme i Röros begav vi oss ut på en cykeltur på lördag. Det blev en tur på 5,6 mil med uppförbackar, skavsår i rumpan, myggbett, svett och pankakor. Allt i allt en jättestor succé!

 

Pga av rumpvärk blev söndagens cykeltur omgjord till en längre hemfärd genom Sverige på fläskshopping och sedan fika hos bestemor.

 

 

Jag saknar photoshop nästan lika mycket som jag saknar en hund i mitt liv. Det finns inget gossdjur som kan ersätta min dröm att få vara en riktig hundägare, men photohop har jag kunnat acceptera att leva förutom. Tänk att man med Windows egna lilla bildredigerare kan utgöra så stor skillnad.

 

Orginalet

Jag har alltid försökt undvika säga att jag hatar något eller någon, jag vill att mitt hat ska ha betydning när jag först säger så. Tyvärr har min ångest för att hata resulterad i en överbelastning på min bedömning av "det bästa som finns".

 

Det bästa som finns är att dricka mjölk till bullar. Det bästa som finns är att cykla i nedförsbacke. Det bästa som finns är att kolla film med någon som alltid skrattar högt och ärligt åt de roliga sakerna. Det bästa som finns är att vara jättetrött precis när borde sova. Det bästa som finns är att få retweets på twitter.

 

 

Det finns ingen ända, det bara fortsätter och fortsätter. Jag vet att något måste förändras, så däför har jag bestämt att mitt hat måste expanderas för att likställa mitt älskande, men jag vet inte vart jag ska börja.

 

 

Jag skulle vilja säga att jag hatar att hitta iskall cola i kylskåpet men sedan upptäcka att det inte finns kolsyra kvar, men jag kan inte ljuga, jag dricker alltid upp den colan som finns oavsett. Jag vill hata mitt skratt, men herregud vad roligt det är att skratta. Jag vill hata att ha ont i handen från att hålla min iPhone hela dagen, men jag vill inte lägga bort min telefon för någonting annat än pengar. Jag vill hata att allt handlar om pengar, men pengar har alltid gjort mig lycklig. Jag vill hata alla myggbett jag får, men det finns inte en bättre känsla än att klia när det kliar. Ärligt talad, det är ju det bästa som finns.

 

 

 

Det enda jag kan säga att jag verkligen hatar måste vara fotografin som totalmisslyckas.

Jag hatar att jag säger att tiden ibland går så fort eller att den oftast går för sakta. Jag är inte dum, jag vet att tid är tid och tiden går alltid i samma fart. Ändå säger jag så, för ibland känns det som om man bara levt en helg, när man i verkligheten varit vid liv en hel vecka. Det samma gäller när ett år känns som en månad, kanske två.

 

Jag klagar över att det går för sakta, men säger ändå allt för ofta att jag har dåligt med tid. Jag hinner inte.

 

 

Just i dag känns som en dag då jag inte hinner någonting, inte för att jag har mycket att göra men för att jag måste sova. Inte på grund av sömnbrist, men för att jag ska vakna upp och vara tillbaka i rätt mysighetskram. En såndär kram man aldrig vill ska sluta. Jag har bråttom nu, jag måste dit igen så fort som möjligt.

 

Jag vill inte kolla på klockan. Jag hatar att kolla i kalendern. Jag vill bara vara tillbaka i den där stunden när man ser dens ögon lysa upp när man hittar varandra i en stor folkmängd och känner att kroppen skakar av glädje. Jag måste dit snart. Nu. Snälla...

 

 

Tradition är tradition, lika som livrätt är livrätt. Därför spelar Ida swampsoccer i år igen, även fast det är en konstig sport jag inte kan reglerna på. Därför äter jag fiskbullar kl 22.00 på kvällen.

 

 

Det har gått några veckor i Norgelandet nu. Inte många, men jag tycker ändå en sådär traditionell update borde få en plats på min blogg. Jag är och förblir en trend-bloggerska, även fast jag inte har gjort ett enda hedersinlägg åt min hedrade kompis. Ja, vem vill inte hedra hon som spelar swampsoccer varje år, dricker rött vin och röker cigaretter på ett snyggt sätt samtidig som hon skrattar högt och ärligt åt sjuka saker som blir berättat över en kopp te. Det är inte för utan grund att jag aldrig hedrat denna kvinnan, det tar helt änkelt för mycket plats på min blogg att skriva om någon så unik. Hon förtjänar det, men jag vet inte om alla andra förtjänar att bli känd med henne.

 

Men var inte ledsen. Jag kan berätta om någonting annat. Låt mig tänka... Kan inte komma på något vettigt, annat än att jag idag hittade fiskbullar i skåpet och bestämde direkt att fiskbullar skulle ätas vid middagsbordet. Tyvärr var morötterna gamla, potatisen möglad och självaste fiskbullarna som är i hermetikförpackning var bruna, dvs gamla. Jag har hört att hermetik kan hålla sig i många år, så hur gamla dom nu var vill jag verkligen inte veta. Det slutade såklart med fiskbullar på bordet ändå, inte dom möglade, men dom nya vi åkte och köpte på affären. Fiskbullar är ett måste förstås. Presic som att hålla sig vaken på en fredagsnatt bara för att visa världen att man inte jobbar i morgon.

 

Det kommer fortsätta med en del långa nätter framöver faktiskt, åker till Wien på söndag och blir borta en vecka.

 

Just ja, update: Jag har det bra, jag saknar att prata svenska varje dag, det regnar och jag älskar Trondheim.

 

 

Nu är det officiellt, Valle och Slipsen är gifta! Jag försökte verkligen ta kort, men blev ganska upptagen med att gråta, supa, skratta, dansa, äta och kissa. Jag gjorde ett försök dock, så här har ni några få bilder från en kväll som utifrån bilderna verkar ha gått för sig på ett fint och välbehärskad sätt, och ni vet ju att bilder aldrig ljuger...