Har du någonsin varit så sliten att du inte kan låta bli att gråta lite när du äntligen får vila?

Idag var kroppen tung. Jättetung. Jag insåg i omklädningsrummet att det inte bara var min kropp som var märkt efter helgens tuffa matcher. Att spela min musik brukar aldrig vara någon hit, men idag fick telefonen stå orörd i stereon utan en enda högljudd klaga. Ingen orkade bry sig.

Vi visste att Micke skulle köra ett hårt ispass och vi visste att det inte fanns hopp om annat. Vi avslutade träningen med ren skridskoåkning och mitt andningsproblem gjorde det inte roligare. När vi äntligen var färdiga med att dödas kunde jag inte hålla tillbaka tårarna som kom. Det var varken tårar av sorg eller glädje, den enda motiveringen som fanns var total utmattning. 

Efter att ha varit pinsamt seg av isen var det bara att torka bort mascaran under ögonen och byta till gympakläder, sen gick man med motivationsbristande steg till gymmet för att köra fys. 

Jag hatar sånna dagar då Micke inte förstår hur sliten man är. Jag älskar sånna dagar då Micke egentligen vet hur sliten man är men ändå ber oss köra så hårt att vi inte kan stå riktigt upprest resten av kvällen.

Det är så en tränare ska vara, tyvärr. Hur ska man annars bli bättre om man inte utmanar kropp och hjärna till att ta klivet över gränsen?

Jag är arg på Micke och jag är tacksam. Inte fan tänker jag komma till träningen i morgon, fast jo.. Jag vet såklart att jag kommer gå dit och köra lika hårt som idag. Precis som varje dag i mitt enformiga liv. 

Tråkig som jag är så älskar jag att må såhär på kvällen. Hur kan man låta bli att vara tacksam när dagens middag, bestående av norska fiskekaker, potatis och morötter, smakade bättre än bäst?

Godnatt mina vänner. Jag hoppas eran middag var lika himmelskt som min. 

Att blogga är inte som att göra vin, ännu uppdaterar jag som om det blir bättre ju längre man väntar.

Snart kommer en saknad vän hem. Hon som är känd som en bokstav, hon som alltid improviserar i köket, hon som aldrig säger nej till ett äventyr om det inte är så att hon har bokat en tvättid som inte går att missa. Ja, för hon är den som inte missar sin tvättid.

Min mage kurrar som apan i The Hangover, jag är hungrig efter dagens träning. P till ära gör jag idag en avanserad rätt om man jämför med pytt i pannan jag oftast äter. Idag är det varken ägg eller beasås på sidan, idag är det sallad och vitlöksbröd! För det finns ingen ordentlig ostsufflé utan sallad och vitlöksbröd.
Mamma hade varit stolt. Den smakade som den brukar göra efter en hungersnöd på en försenad tågresa hem till Trondheim, det enda som saknades var ett vardagsrum fylld med norsktalande människor.

 

Förutom ostsufflé och saknade vänner har det gått rätt bra vad gäller hockey. Vi har vunnit 7 av 7 matcher och ligger högst på tabellen än så länge. Till helgen möter vi Leksand på bortaplan och på måndag åker vi en kort sväng förbi Sundsvall. Förhoppningsvis får jag låna en filt av någon innan resan och förhoppningsvis klarar vi plocka med oss 6 pinnar hem igen.
Snön har börjat lägga sig som ett tunt täcke på Öviks gator och det vore fint att ha gjort en bra helg innan löpningen den kommande veckan. Minusgrader och en missnöjd Micke Nilson är inte något man jublar över. Det enda positiva med just den kombinationen är att man uppskattar den äckliga lukten av säkerligen 100års innestängd svett på Kempehallen lite mer än normalt då samma lukt även innebär värme åt den ihjälfrusna näsan.

 

Oavsett hur många vintrar man spenderar i norra Sverige tycks man aldrig bli riktigt van med kylan. Det känns som att alla Öviksbo kollar snett på mig när jag går på stan i min stora dunjacka redan nu men jag tycker det är okej, jag har aldrig varit den som inte kan börja förbereda mig inför vintern för tidigt. Redan då den första snöflingan landade på gräsmattan utanför mitt fönster i dag började jag planera pepparkaksbakning, snögubbebyggande och glöggdrickande. Julen är den bästa högtiden och då är det viktigt att njuta av tiden. I år har jag även bestämt mig för att införskaffa en liten julgran men tänker inte berätta om hur det ska gå till pga juridiska skäl.

 

Med det säger jag god natt och puss puss. God natt, puss puss!

Tänker tillbaka, för bara några få månader sedan kunde jag känna mig så fruktansvärt less på allt kring hockey, men nu är allting plötsligt vänt på huvudet igen. Hockey är det som håller mig uppe, det som gör att jag klarar av den där konstiga tomheten jag känner inombords. 

Vi har 5 av 5 vinster och jag hoppas vi kan fortsätta segerrullen lika bra som ifjol, förutom att det inte tar stop någon gång i år. Ett SM-guld skulle kunna sätta en fin balans i mitt liv. 

Om Caj tillåter sig själv att leta efter livets mening kan väl jag tillåta mig själv att drömma om ett SM-guld där jag faktiskt får vara med och vaska champagnen för sedan att spela ett låtsas-VM med en utrustning som luktar seger och spya.

Till helgen är det inga matcher och även om jag älskar att spela hockey just nu så måste jag erkänna att jag längtar jättemycket till en helg utan prestationskrav. 

Om ungefär 2 timmar är vi hemma i Övik igen, det längtar jag också rätt mycket till.