Det är 5 månader sedan jag bestämde mig för att avsluta min tid i Övik, men det är först i morgon att det är över på riktigt.

Jag minns avslutningen på Rotvoll tillsammans med hela 10:an (alltså 9:an om man räknar på svenska). Det var sista gången jag fick vara med alla innan jag flyttade iväg till Sverige. Dom flesta var överdrivet fulla efter ett par öl, medan jag och Andreas var duktiga ungdomar som höll oss borta från såna läskiga saker. Ändå var det jag som var den första, och kanske den enda som började gråta den kvällen. Jag var så ledsen över att aldrig få återvända till den tiden vi hade haft tillsammans, emo-tjejen, gangster-klicken, nördsen, atleterna, snyggbrudzen, dom coola killarna, den konstiga tjejen som blev full efter att ha druckit ölen hon köpte av en annan för 50kr, mina bästa kompisar och jag.
Sondre, en kille jag alltid tyckt om men aldrig riktigt lärt känna, gav mig en kram och sa att ”självklart ska vi besöka dig, skicka din adress bara!”.

Sondre kom aldrig på besök, vilket egentligen var tur. Jag kan inte ens tänka mig hur konstigt det vore om en nästintill främling hade åkt över 50 mil för att hälsa på. Men just då var det exakt det jag behövde höra, att det åtminstone fanns en möjlighet att ses igen.

Och det är det jag behöver höra nu, när jag lämnar alla Modo-kläder hemma. Dom flesta har jag redan slängt, men några utvalda mössor och fula tröjor har jag kvar.

Pappa kollar på mig när jag väljer ut vilka jackor jag behöver ta med mig till Linköping. Jag börjar klaga över att aldrig kunna använda min SM-guldjacka när jag flyttat. Pappa skämtar om hur romantisk jag är. Jag skrattar, men när jag packar ner jackan i ”saker som stannar hemma”-lådan kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen.

Jag kommer sakna Övik mycket och Modo mera, men imorgon är det slut på det. Imorgon börjar jag kapittel 3; Linköping.

Om jag låter bli tänka på allt och alla jag redan saknar är det inte svårt att få fram ett lite leende. Jag tror jag kommer trivas i LHC, och ännu bättre i staden. Linköping är trots allt Lars Winnerbäcks stad och man kan inte hata hans grejer. Inte ens mundspelet han kastade till ett par antagligen dryga tjejer efter att ha kollat på mig, Caj och Sannsis ett antal gånger under konserten. Jag förstår såklart att han inte ville vara för öppen om hur mycket han faktiskt gillade oss, och förlåter honom redan på bussen hem.

Imorgon åker jag alltså till Linköping tillsammans med pappa. Vi ska ha en 12 timmars lång bilresa medan vi lyssnar på Lasse W. Det måste vara en utav pappas bästa sidor – att han är öppen för all musik. Min bästa sida är att jag alltid ger 100%, åtminstone är det vad jag har fått höra varje gång vi lekt den där leken när man skriver en positiv sak på alla lagkameraters papper. Mitt papper har alltid bestått av 10% roligt skratt, 3% duktig på att vissla och resterande 87% jobbar alltid hårt. Jag undrar varför ingen valt skriva ”mattesnille”…

Snart är alla kläder tvättade och jag behöver bara lösa sista dilemmat. Ska jag ta med min nalle Arild eller lita på att mamma inte slänger honom medan jag är borta?