Jag bryter alla andras tradition just nu med att dricka glögg och lyssna på julmusik. Själv har jag en tradition med att skita i 1.december-regeln och börjar med julmys så fort novemberdepressionen kommer. Det slår aldrig fel! Varje november dubblas alla jobbiga känslor.

Igår när jag cyklade hem från Saab Arena i regnet tänkte jag på Örnsköldsvik där det är -3 grader och blötsnö – enligt Apples väderapp. Jag tänkte hur alla Öviksbo kliver upp på morgonen, kollar ut genom fönstret och suckar. Jag tänkte hur mycket dom diskuterar med sig själv om dom ska välja dom bästa eller snyggaste skorna. Jag tänkte hur någon förbannar sig själv för att ha valt snygghet framför komfort och blir så kall om fötterna att det enda man kan tänka på vägen hem är hur förjävligt livet är. Jag tänkte hur jag önskade jag vore där.

Jag är inte en sådan som har hemlängtan. Hemma är där rumpan är. Men nu saknar jag Övik så mycket att jag tror det är hemlängtan. Hur blir man av med den känslan? Kanske jag borde söka efter en lösning på Flashbacks forum…