Jag åkte nyss 8,5 timmar med tåg för att hinna vara dryga 40 timmar i Övik. Sedan tågar jag i 8,5 timmar hem igen.
Nu åker jag inte utan anledning, anledningen är rätt stor faktiskt. Vem trodde att Valle och Slipsen kom till att gifta sig? Okej, det var det väl rätt många som trodde, inkluderad mig själv.


Senaste gången jag var i bröllop var så länge sedan att jag inte kommer ihåg hur gammal jag var, men jag kommer ihåg att jag från och med då älskade bröllop! Att sitta i kyrkan och lyssna på kristendomsord som egentligen stör mig så fruktansvärt mycket blir plötsligt så vackert, bara för att två stycken människor står där framme och säger att dom ska leva livet ut tillsammans. Det är så kliché som man får det, men jag älskar bröllop.


Jag har fått med mig kameran såklart, tänker fota så det brinner i pekfingret. Folk älskar att dela sin frukt-frukost, -lunch, -middag och -kvällsfika, vilket jag är så tacksam över att jag ska ge tillbaka med en mängd bröllopsbilder. Om det inte är lika bra som fruktbilder så är det ändå tanken som räknas, eller hur?


Kärlek i luften. Åh. Mys.

Att inte hitta någonting man vill äta, även om det finns glass och pizza. När det enda jag vill ha är chips.


Att inte kunna göra precis som man vill. Kliva upp för tidigt för sedan att somna innan midnatt och missa all den där tankefilosofin man annars aldrig uppnår.


Att hälsa på bekanta utan att få svar och stå kvar och undra om det var medvetet eller bara ett dåligt minne som inte ville komma ihåg. Det kanske var mitt mörka hår.


Att sakna någon och sen också vara tvungen vänja sig vid saknaden. Någon man bara vill kramas med 24/7 och känna att allt ordnar sig.

Jag har ännu inte delat av mig bilder från då jag och Loschi var i Berlin. Jo, jag har varit i Berlin nu i ”eftersäsongstiden”. Det var en grym (jag använder aldrig ordet grymt?!) resa och jag kunde inte ha delat resan med någon bättre person. Tack vare hennes tyska-egenskaper blev det möjligt att köpa mat också, vilket är viktigt. Loschi styrde dom svåra sakerna, dvs beställa mat och hitta fram på tunnelbanan, hon var också pengansvarig. Det är bra for mig att ha en som henne. Själv stod jag för gott humör och självklart lite fotografering.

En ny 5 Euro, coolt.

 

Min första brezel, coolare!

Currywrust, standard mellanmål i Berlin.

Giraff.

Ett sådant kort man måste ta när man inte pallar fråga folk om assistans.

Utsikten från hotellrummet.

I väntan på Zoo, mer taggade än småbarnen.

Hippo, flodhest. Vet ej det svenska namnet.. Flodhäst?

"In the jungle, the migthy jugle, the lions sleeps tonight."

Tigrar, ett av dom största ögonblicken i mitt liv. Seriöst!!

Mata djuren ska man såklart göra.

Chill vid en fontän någonstans i Berlin.

Barbie Boutique! Det fanns även ett museum, fast vi vågade oss aldrig in dit... (Hade det inte kostat pengar hade vi gått in utan att tveka)

 

Åh, nu gick den där jättefina hunden förbi mitt fönster igen. En sådan ska jag ha när jag blir stor.

Just ja, hade något annat viktigt att meddela också; Biljetten är bokad och på onsdag kommer jag hem, Mamma. Äntligen kan man tycka, fast det finns folk som säger "redan?" också tror jag.

Jag längtar verkligen bort från Övik just nu. Jag längtar till nya rutiner, eller inga rutiner, beroende på hur många spontana besök man kommer få av sina oförutsägbara fast ännu förutsägbara trönder-vänner. Jag längtar efter att prata tröndersk, höra trondheim-gossip, åka i Andreas gröna golf, besöka Vilde sin nya lägenhet, skicka brev från Trondheim till alla i min adressbok, sakna Övik lite, äta fiskekaker på mackan till lunch, shoppa med mamma, skriva norska blogginlägg för att jag glömt bort min svenska, träna på Elixia, jobbba och tjäna pengar. Jag längtar efter allting, både det fina och det fula. Hur kan man inte älska Trondheim?

Varför valde fågeln att bajsa just på mitt huvud? Var det ren otur? Var det ett tecken på att jag borde färga håret igen? Kanske tyckte fågeln jag gick för lätta steg? Tror fåglar jag är lycklig? Tror människor jag är det? Är jag det?

Tankarna vandrar långt på kvällen och somnar sällan tidigt.


När det inte är säsong och rutinerna fattas känns Övik som en helt annan stad. Det kan bero på det soliga vädret också, men det gör mig inte lycklig. Nu säger jag inte att jag är olycklig, men det känns som att det saknas något. Eller någon.

Mitt liv är som den oändliga rulltrappan på Arlanda. Jag står där och tänker att fan va lång tid det tar att komma upp, men inte tänker jag börja gå uppför. Sen, plötsligt, är jag framme även om jag inte arbetat för det. Som om jag förtjänat att komma hela vägen upp utan att gjort något på egenhand. Varför är livet så lätt men ännu så svårt? Jag kanske bara inbillar mig att det är svårt. Eller kanske jag inbillar mig att det är lätt? Det kanske är dumt att ställa sig så svåra frågor när man inte är filosof.... Jag undrar om filosofer mår bättre eller sämre än vad vi vanliga tänkare gör.

Snart åker jag hem till Trondheim, där kan man vila utan att oroa sig.