Varför valde fågeln att bajsa just på mitt huvud? Var det ren otur? Var det ett tecken på att jag borde färga håret igen? Kanske tyckte fågeln jag gick för lätta steg? Tror fåglar jag är lycklig? Tror människor jag är det? Är jag det?

Tankarna vandrar långt på kvällen och somnar sällan tidigt.


När det inte är säsong och rutinerna fattas känns Övik som en helt annan stad. Det kan bero på det soliga vädret också, men det gör mig inte lycklig. Nu säger jag inte att jag är olycklig, men det känns som att det saknas något. Eller någon.

Mitt liv är som den oändliga rulltrappan på Arlanda. Jag står där och tänker att fan va lång tid det tar att komma upp, men inte tänker jag börja gå uppför. Sen, plötsligt, är jag framme även om jag inte arbetat för det. Som om jag förtjänat att komma hela vägen upp utan att gjort något på egenhand. Varför är livet så lätt men ännu så svårt? Jag kanske bara inbillar mig att det är svårt. Eller kanske jag inbillar mig att det är lätt? Det kanske är dumt att ställa sig så svåra frågor när man inte är filosof.... Jag undrar om filosofer mår bättre eller sämre än vad vi vanliga tänkare gör.

Snart åker jag hem till Trondheim, där kan man vila utan att oroa sig.