Jag målar på randen till inflammation i armen. Samtidigt står jag och tänker på allt. Roar och oroar mig över allt.

 

Det är alltid lika spännande inför en kommande säsong i Riksserien och precis lika ledsamt. Man får in nya spelare i truppen medan man förlorar sina vänner till fördel för andra lag. Har man otur är det inte bara en vanlig lagkompis, men någon som blivit till en värdefull vän efter bara en säsong.            

Tydligen har jag inte bara otur men även extremt dålig karma eller något. Bland alla 10 lag i riksserien kommer Brallz spela för det laget som ligger längst bort från Linköping.                    

Detta är ingen vanlig vän som jag fått säga hejdå till. Innan jag lärde känna henne som jag gör idag tyckte jag att hon innehöll alldeles för mycket energi. Det var alltid ett jävla rabalder kring kvinnan, något som kan bli svårt för sånna som jag. Tur som jag hade var det omöjligt att säga nej till den långa tjejen när hon bjöd på en kopp kaffe i världens minsta lägenhet. En kopp kaffe som blev till ett glas öl som blev till kvällsfika som blev till en övernattningsrutin. Redan efter första veckan i den nya staden kändes det helt naturligt att bjuda sig själv på besök när som helst, vilket jag gjorde. Det kändes plötsligt alldeles för tyst utan denna energiklump vid min sida.

 

Innan jag flyttade hade jag aldrig gissat att Brallz skulle vara huvudfaktoren till att mitt första år i Linköping blev så bra som det blev. Det var skönt att ha en polare som var lika virrig som jag men som ändå kunde skratta åt det trots att man var uppgiven över varann ibland. Båda av och på isen. Om det fanns ett världsrekord i antal krock per säsong skulle detta varit en given punkt på hennes CV. En annan punkt som jag rekomenderar henne att skriva upp är hängiven wingwoman. Vart vore jag idag om du låtit bli att bokstavligen pusha mig åt rätt håll?

                                     

Ärligt, jag kommer sakna hennes arga utbrott mot livet lika mycket som hennes tårefyllda glädjesskratt. Det blir konstigt att spela mot varandra, men känner jag oss rätt kommer vi krocka in i varann på isen som om det vore en helt vanlig träning i Stångebro. Båda kommer antagligen bli förbannade. Sen hoppas jag på en sådan Brallz-kram man fått ibland då hon kramar en så hårt att man knappt kan andas.

 

Ta väl hand om dig själv där uppe i norra norrland och använd tjockstrumper, dina fötter tåler ju knappt söderkylan...

 

/Kattklippet

Var tvungen spela igång lite Tom Waits innan jag började på försök nummer 4. Att blogga utan hans röst i bakgrunden är som att spela match utan nyslipade skridskor. Det går, fast man vet att det kunde varit bättre.

 

Den här veckan har varit den bästa på länge. Solen hittade inte riktigt fram till Linköping, men som så ofta förut så spelade det ingen roll när P, Appe och Sannsis kom på besök. Som vanligt gick allt i 120, något som kan vara svårt för en norsk som är van vid krokiga 80-vägar som slingrar sig längs alla fjäll. Men jag hade inte förväntat mig något annat. Det har aldrig varit lugnt och städat tillsammans med dessa kvinnor.

 

Vi hann med både sorg och glädje, promenader och skavsår, cupcakes och kycklingsallad. Nu har alla åkt hem till sig igen och jag har slängt alla sopor, diskat varje tallrik och dammsugit varje hörn. Det är först när jag plötsligt sitter här ensam igen att jag inser hur mycket jag saknar mina vänners närvaro i min vardag. Alla fundersamma påhitt, politiskt okorrekta citat och genuina skratt. Trots att våra liv inte är helt perfekta och trots många jobbiga samtalsämnen och tårar går det inte att undvika glädjen över vår spontana reunion.

Hur kan jag må så bra när jag får krama dom så sällan? Kanske för att jag inte har något annat val… Kanske för att jag är kär.

 

Det är inte lätt att veta om man har hemlängtan eller bara saknar Övik ganska mycket.  Typ som att försöka fatta om man är kär eller inte. Ibland blir det bättre av att kolla en kärleksfilm där dom efter flera år äntligen blir ihop. Ibland behöver man istället lyssna på gamla kärlekslåtar som man inte förstår. På så sätt börjar man tänka på annat. Man börjar googla och försöka lista ut ifall Waits är klyschig för att skapa citat eller för att han är en sådan människa på riktigt. Om man har tur tappar man bort den röda tråden och hamnar på en youtube-film där söta hundar gör dumma saker. Om man har otur börjar man därefter kolla på blocket efter hundar som söker ett nytt hem. Oftast hittar man världens sötaste hund som just nu bor bara några stenkast ifrån min skabbiga lägenhet, sen måste man övertyga sig själv om att jag verkligen inte har tid med att ta hand om en hårboll just nu…

Så är man tillbaka till där man började.

Det som verkligen skulle vara perfekt just nu är att åka till Umeå och få höra ett skratt som inte är över FaceTime eller att få en kram som inte är i text.

 

... Men det känns som om det vore så. Jag antar att man bara måste härda, låta tiden gå och hoppas på att det känns bättre om ett tag. Kanske hjälper det att hänga med den här killen.

 

Jag bryter alla andras tradition just nu med att dricka glögg och lyssna på julmusik. Själv har jag en tradition med att skita i 1.december-regeln och börjar med julmys så fort novemberdepressionen kommer. Det slår aldrig fel! Varje november dubblas alla jobbiga känslor.

 

Igår när jag cyklade hem från Saab Arena i regnet tänkte jag på Örnsköldsvik där det är -3 grader och blötsnö – enligt Apples väderapp. Jag tänkte hur alla Öviksbo kliver upp på morgonen, kollar ut genom fönstret och suckar. Jag tänkte hur mycket dom diskuterar med sig själv om dom ska välja dom bästa eller snyggaste skorna. Jag tänkte hur någon förbannar sig själv för att ha valt snygghet framför komfort och blir så kall om fötterna att det enda man kan tänka på vägen hem är hur förjävligt livet är. Jag tänkte hur jag önskade jag vore där.

 

Jag är inte en sådan som har hemlängtan. Hemma är där rumpan är. Men nu saknar jag Övik så mycket att jag tror det är hemlängtan. Hur blir man av med den känslan? Kanske jag borde söka efter en lösning på Flashbacks forum…

Det har gått ett tag sedan jag kom till Linköping, ändå har jag inte träffat Lars Winnerbäck en enda gång. Linköping är inte som jag trodde. Jag trodde skulle tycka det var jobbigt att flytta till en ny stad och spela med ett nytt lag, men nej. Det blev lika enkelt som allt annat, tex att hitta ett favoritcafé eller den snabbaste vägen till hallen. Det jag var mest orolig över innan flytten var att hitta min plats i laget. Det tog ungefär 2 veckor och en taco-dejt med Cap innan jag kände mig som hemma.

 

Dom enda gångerna mina förväntningar verkar stämma är när jag saknar Övik. Särskilt precis innan läggdags när jag istället för att höra raggarbilar åka fram och tillbaka hör en fladdermus pipa konstant, en fladdermus som enbart flyger i cirkel i min innergård. I det läget är det inte bara Övik-saknaden som är jobbig men även det att jag är en ”måste sova med öppet fönster”-människa och bli tvungen att försöka sova till världens drygaste gnäll från en fågel som inte ens är en fågel.

 

Älskar inte fladdermus direkt.

 

Ikväll har jag fönsteret stängd, mestadels för att jag har besök och även för att jag inte tänker sova just än. Brallan, kvinnan jag umgås med varje kväll förutom när hon är sjuk och jag är paranoid, ligger på soffan och jag på sängen. Vi har precis ätit tacos och avslutade med kaffe. Det känns bra att ha en kaffepolare här, AKA en riktig norrlänning som skiter i om klockan är efter 18.00.

Tacos är kanske inte ett riktigt segermål och smakar såklart alltid gott, men just idag är det extra smaskigt. Efter helgens matcher har vi nu 18 poäng och en målskillnad på +38. Vi har inte förlorat en enda match än och ligger på toppen av tabellen, så tacos är vi väl värda.

Nu dricker Brallan sitt 4:e glas vatten, man skulle tro att hon är bakis fast jag misstänker att det beror på mitt misstag då jag köpte extra spicey tacomix-krydda till köttfärsen. Efter allt vatten och kaffe har hon snart använt allt mitt toapapper på alla kisspauser hon tagit under vårt söndagsmys, men det är väl tänkt att man ska vara snäll mot dom man tycker om så jag låter bli att klaga högt. Kanske jag säger till nästa gång… Återkommer med en uppdatering senare.

Det är 5 månader sedan jag bestämde mig för att avsluta min tid i Övik, men det är först i morgon att det är över på riktigt.

 

Jag minns avslutningen på Rotvoll tillsammans med hela 10:an (alltså 9:an om man räknar på svenska). Det var sista gången jag fick vara med alla innan jag flyttade iväg till Sverige. Dom flesta var överdrivet fulla efter ett par öl, medan jag och Andreas var duktiga ungdomar som höll oss borta från såna läskiga saker. Ändå var det jag som var den första, och kanske den enda som började gråta den kvällen. Jag var så ledsen över att aldrig få återvända till den tiden vi hade haft tillsammans, emo-tjejen, gangster-klicken, nördsen, atleterna, snyggbrudzen, dom coola killarna, den konstiga tjejen som blev full efter att ha druckit ölen hon köpte av en annan för 50kr, mina bästa kompisar och jag.
Sondre, en kille jag alltid tyckt om men aldrig riktigt lärt känna, gav mig en kram och sa att ”självklart ska vi besöka dig, skicka din adress bara!”.

 

Sondre kom aldrig på besök, vilket egentligen var tur. Jag kan inte ens tänka mig hur konstigt det vore om en nästintill främling hade åkt över 50 mil för att hälsa på. Men just då var det exakt det jag behövde höra, att det åtminstone fanns en möjlighet att ses igen.

 

Och det är det jag behöver höra nu, när jag lämnar alla Modo-kläder hemma. Dom flesta har jag redan slängt, men några utvalda mössor och fula tröjor har jag kvar.

 

Pappa kollar på mig när jag väljer ut vilka jackor jag behöver ta med mig till Linköping. Jag börjar klaga över att aldrig kunna använda min SM-guldjacka när jag flyttat. Pappa skämtar om hur romantisk jag är. Jag skrattar, men när jag packar ner jackan i ”saker som stannar hemma”-lådan kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen.

Jag kommer sakna Övik mycket och Modo mera, men imorgon är det slut på det. Imorgon börjar jag kapittel 3; Linköping.

 

Om jag låter bli tänka på allt och alla jag redan saknar är det inte svårt att få fram ett lite leende. Jag tror jag kommer trivas i LHC, och ännu bättre i staden. Linköping är trots allt Lars Winnerbäcks stad och man kan inte hata hans grejer. Inte ens mundspelet han kastade till ett par antagligen dryga tjejer efter att ha kollat på mig, Caj och Sannsis ett antal gånger under konserten. Jag förstår såklart att han inte ville vara för öppen om hur mycket han faktiskt gillade oss, och förlåter honom redan på bussen hem.

 

Imorgon åker jag alltså till Linköping tillsammans med pappa. Vi ska ha en 12 timmars lång bilresa medan vi lyssnar på Lasse W. Det måste vara en utav pappas bästa sidor – att han är öppen för all musik. Min bästa sida är att jag alltid ger 100%, åtminstone är det vad jag har fått höra varje gång vi lekt den där leken när man skriver en positiv sak på alla lagkameraters papper. Mitt papper har alltid bestått av 10% roligt skratt, 3% duktig på att vissla och resterande 87% jobbar alltid hårt. Jag undrar varför ingen valt skriva ”mattesnille”…

 

Snart är alla kläder tvättade och jag behöver bara lösa sista dilemmat. Ska jag ta med min nalle Arild eller lita på att mamma inte slänger honom medan jag är borta?

 

Jag har jobbat i två veckor och redan börjat uppskatta lediga dagar mer än allt annat. Tyvärr blev jag tvungen kliva upp vid 8 ändå pga ett cooper-test som skulle göras tillsammans med min kanske-kommande roomie nästa säsong, Farstad. Efter att ha löpt 7,5 varv på löpban cyklade vi (ja, hon är också en cykelmänniska) till hennes omtalade hemort Lade, drack kaffe och njöt av den där lysande saken på himlen känd som solen. Vi som bor i Trondheim är van att ha ungefär 1 vecka med äkta sommarväder på hela sommaren, så när det först är varmt lägger sig alla utomhus och drar till sig så mycket D-vitamin som det går. Det enda man hör är ljudet från en radio som spelar årets sommarhits som man redan är less på och vart än du går luktar det grillmat som får en att dregla.

 

På eftermiddagen försökte jag bli av med min tshirt-bränna aka kommunbränna tillsammans med Vilde och Rönnes. Efter att ha hoppat på studsmattan och förökt oss på lite gymnastik tillsammans med småbarnen tog vi en roadtrip ut till ingenstans.

 

Dagens citat:

 

- Idag lärde jag mig att hästar kan flyga.

 

 

 

12.juni åker jag till Övik för att se 95:orna ta studenten. Jag längtar samtidigt som jag gruvar mig. Alldeles nyss var Övik mitt hem och nu ska jag plötsligt dit på besök... Det blir åtminstone mysigt att få krama alla igen. Saknar många mycket redan.

 

 

På tal om att sakna. 26.juni har vi reunion, vi som tog studenten för två år sedan. Jag kommer ha höga förväntningar men tror till och med att det kommer bli bättre än jag tror. Det går inte en dag då jag inte skulle önska mig tillbaka till den tiden då vi alla bodde några stenkast ifrån varann och jag kunde ta med mig middagstallriken en trappa upp för att äta tillsammans med Appe. Om några veckor får jag äntligen äta middag med henne igen, tillsammans med resten av dom fina mäniskor som ingår i HG93.

 

Jag borde sova nu. Imorgon är det första dag på jobbet. Hejdå sovmorgon, hallå pengar.

 

Det är skönt att somna i Trondheim, trots allt.

 

Kattvakt måndag till torsdag. Hoppas allergin håller sig borta....

 

 

Vi åkte så tidigt att jag knappt minns någonting från resan, men jag hittade åtminstone en bild. 

Nu är vi på gång. Vi kom till Tjeckien I tisdags och har redan spelat två träningsmatcher.

Vi förlorade först mot Tjeckien i förlängningen med 3-2, sen mot Frankrike 2-1. Det är aldrig kul att förlora, särskilt inte på uddamål, men samtidigt är det svårt att kunna avgöra en match mot Tjeckien med bara 12 spelare i truppen. Holös kom i går efter matchen så mot leFrance var vi en kvinna starkare. Dock fick vi ändå köra varannat byte på backsidan. 

Vart är alla andra? Bra fråga. Alla spelar jVM i Tyskland och ansluter på lördag, dagen innan VM börjar, medan Sletbak aka Flisa aka Fletta kommer ikväll.

Nu är det fan dags för en PN innan middag. 

Det blev silver. Jag har 4 silvermedaljer nu. 2 från VM, 1 från EM och ett från SM.

Jag hatar silver. Alla hatar silver. Jag försöker vara glad, men det går sådär...

 

Efter finalen var jag besviken och ledsen, men mest av allt förbannad. Tränarnas beslut att begära en mätning på Kim Martin Hasson’s mask i förlängningen är något jag skäms över. Det känns så lågt. Om Micke inte visste det så kommer han få veta nu. Jag har aldrig varit så arg på en tränare förut som just då.

 

Men Ingen får missuppfatta mina känslor. Jag säger inte att det var Mickes fel att vi förlorade. Vi är ett lag oavsett vad som händer, det är lika mycket mitt fel som någon annans.

 

Sen tycker jag inte att ett korttänkt beslut ska få definiera en hel karriär. Mickes första år som tränare i mododam blev till ett SM-guld. Andra året vann vi serien för första gång i historien. Det tredje året, i år, vann vi serien igen och tog oss till en SM-final. Är det någon som brinner för ModoDam och damhockeyn generellt så är det Micke Nilsson. Han vill så mycket. Ibland kanske lite för mycket, och då blir det som det blev, tyvärr. Men han är bra för laget, precis som laget är bra för han. Jag har fått mycket genom att ha honom som tränare i 3 säsonger. Trots ett dumt beslut tänker jag inte ändra min syn på honom.

 

Nästa gång gör vi rätt för det som blev gjort fel, sen kan vi lägga den nya guldhjälmen bredvid den gamla.

 

Nu är allt sagt. Nu blickar jag framåt mot VM tillsammans med det norska landslaget.

Vi är en vinst ifrån en SM-final.

Mamma och pappa har trampat in genom dörren i sina smutsiga skor och jag har fått den där ångesten man får när man alldeles nyss hade det så städat och mysigt i lägenheten.

Vi har haft en typisk norsk kväll. Det innebär en icke-norsk maträtt (pasta carbonara), många suck över gästerna på Skavlan, en omöjlig frågesport från tidningen, en ryggmassage åt favoritdottern, berättelser man har hört förut och varsitt glas fylld med vin, öl eller Cola zero.

Nu börjar ljudet av en snarkande pappa att fylla lägenheten, trots att han själv tyckte det blev en tidig kväll. Jag ligger vaken och tänker på framtiden. Framtiden som är i morgon när vi spelar den andra semifinalen mot Leksand hemma i lyan. I torsdags vann vi på bortaplan, 5-1. Om vi vinner imorgon är vi säkrat en finalplats, om vi förlorar avgörs det på söndag.

Vi är en vinst ifrån en SM-final.

Vi är två vinster ifrån ett SM-guld.