Rädslan för att återvända till Övik blir lite större för varje dag som går nu. Idag är det 9  dagar kvar. Att träffa alla gamla och nya kommer bli kul, och särskilt att få snöra på sig skridskorna igen. Ni vill inte veta hur många gånger jag känt längtan efter hockeysvett den senaste veckan (jag är sjuk i huvudet). Men hur gör man när dom man saknar allra mest inte kommer finnas där?

 

Även om jag inte flyttar till en ny stad blir det som ett nästan-nytt kapittel i mitt liv, likt som alla andra normala 93or. Det kommer inte blir som förut och jag har svårt med att tro att det kommer bli särskilt bättre. Men det blir nytt, och nytt är bra. Jag tror jag kan överleva Bra.