Det tar tid att skriva brev, men inte lika lång tid som att hitta motivationen för att spela hockey i år, igen. Ett år till. Mitt val att stanna i Övik är som mitt val när jag äter godis. En till. Okej, en till. Det här är sista. Det här är allra sista. Det tar inte slut förs man inser att man måste åka och handla mer godis. När tar kärleken till Övik slut?

Jag fick några få lätta frågor från landslagets mentaltränare: Varför tycker du det är det roligt att spela hockey?

För ett år sedan hade jag svarat med ett kort ”därför!” och tyckt att det inte finns andra ord för hur mycket man älskar att slå den platta gummibollen med en träplanka mot ett förstärkt fisknät. Nu har jag försökt svara i nästan en månad utan att hitta ett svar jag är riktigt nöjd med.

Det tar tid att skriva ner sina känslor. Jag kan aldrig skriva brev utan ett utkast eller två. Jag behöver tid till att tänka och fundera på vad det är jag vill säga och hur mycket jag vill säga om mina tankar. Sen vill man undvika de stora deprimerade tankarna som väldigt ofta kan hamna på papperet. Jag har varit där ofta, men jag vet att det är en illusion. Jag vet att min tysta lägenhet lurar mig. Man måste hitta tillbaka till de lyckliga känslorna man haft, de goda kaffekopparna man delat med fina vänner.

Jag har hittat en lycklig känsla nu. Att träna. Jag har aldrig älskat att träna, men när man svettar sönder hela gymmet på Fjällräven Center tillsammans med 20 andra tjejer så vet jag precis vad jag älskar. Jag älskar att svettas för andra. Vidrigt men sant.

Jag hittar inte min adressbok nu, jag måste ha glömt den i Trondheim. Men jag har hittat lite annat. Lite motivation. Ett steg närmare en ny säsong med en ny möjlighet att känna glädje av att hjälpa mina lagkompisar att trycka dit gummibollen in i fisknätet. Kanske kan jag vara med på att göra storhet i repris, vinna SM, supa mig redlös eller bara vara galen på lyckorus. Oavsett, jag börjar tro att jag kommer ha kul i år, igen.

Välkommen, säsongen 13/14.