Jag hatar att jag säger att tiden ibland går så fort eller att den oftast går för sakta. Jag är inte dum, jag vet att tid är tid och tiden går alltid i samma fart. Ändå säger jag så, för ibland känns det som om man bara levt en helg, när man i verkligheten varit vid liv en hel vecka. Det samma gäller när ett år känns som en månad, kanske två.

 

Jag klagar över att det går för sakta, men säger ändå allt för ofta att jag har dåligt med tid. Jag hinner inte.

 

 

Just i dag känns som en dag då jag inte hinner någonting, inte för att jag har mycket att göra men för att jag måste sova. Inte på grund av sömnbrist, men för att jag ska vakna upp och vara tillbaka i rätt mysighetskram. En såndär kram man aldrig vill ska sluta. Jag har bråttom nu, jag måste dit igen så fort som möjligt.

 

Jag vill inte kolla på klockan. Jag hatar att kolla i kalendern. Jag vill bara vara tillbaka i den där stunden när man ser dens ögon lysa upp när man hittar varandra i en stor folkmängd och känner att kroppen skakar av glädje. Jag måste dit snart. Nu. Snälla...