Jag åkte nyss 8,5 timmar med tåg för att hinna vara dryga 40 timmar i Övik. Sedan tågar jag i 8,5 timmar hem igen.
Nu åker jag inte utan anledning, anledningen är rätt stor faktiskt. Vem trodde att Valle och Slipsen kom till att gifta sig? Okej, det var det väl rätt många som trodde, inkluderad mig själv.


Senaste gången jag var i bröllop var så länge sedan att jag inte kommer ihåg hur gammal jag var, men jag kommer ihåg att jag från och med då älskade bröllop! Att sitta i kyrkan och lyssna på kristendomsord som egentligen stör mig så fruktansvärt mycket blir plötsligt så vackert, bara för att två stycken människor står där framme och säger att dom ska leva livet ut tillsammans. Det är så kliché som man får det, men jag älskar bröllop.


Jag har fått med mig kameran såklart, tänker fota så det brinner i pekfingret. Folk älskar att dela sin frukt-frukost, -lunch, -middag och -kvällsfika, vilket jag är så tacksam över att jag ska ge tillbaka med en mängd bröllopsbilder. Om det inte är lika bra som fruktbilder så är det ändå tanken som räknas, eller hur?


Kärlek i luften. Åh. Mys.

Att inte hitta någonting man vill äta, även om det finns glass och pizza. När det enda jag vill ha är chips.


Att inte kunna göra precis som man vill. Kliva upp för tidigt för sedan att somna innan midnatt och missa all den där tankefilosofin man annars aldrig uppnår.


Att hälsa på bekanta utan att få svar och stå kvar och undra om det var medvetet eller bara ett dåligt minne som inte ville komma ihåg. Det kanske var mitt mörka hår.


Att sakna någon och sen också vara tvungen vänja sig vid saknaden. Någon man bara vill kramas med 24/7 och känna att allt ordnar sig.

Jag har ännu inte delat av mig bilder från då jag och Loschi var i Berlin. Jo, jag har varit i Berlin nu i ”eftersäsongstiden”. Det var en grym (jag använder aldrig ordet grymt?!) resa och jag kunde inte ha delat resan med någon bättre person. Tack vare hennes tyska-egenskaper blev det möjligt att köpa mat också, vilket är viktigt. Loschi styrde dom svåra sakerna, dvs beställa mat och hitta fram på tunnelbanan, hon var också pengansvarig. Det är bra for mig att ha en som henne. Själv stod jag för gott humör och självklart lite fotografering.

En ny 5 Euro, coolt.

 

Min första brezel, coolare!

Currywrust, standard mellanmål i Berlin.

Giraff.

Ett sådant kort man måste ta när man inte pallar fråga folk om assistans.

Utsikten från hotellrummet.

I väntan på Zoo, mer taggade än småbarnen.

Hippo, flodhest. Vet ej det svenska namnet.. Flodhäst?

"In the jungle, the migthy jugle, the lions sleeps tonight."

Tigrar, ett av dom största ögonblicken i mitt liv. Seriöst!!

Mata djuren ska man såklart göra.

Chill vid en fontän någonstans i Berlin.

Barbie Boutique! Det fanns även ett museum, fast vi vågade oss aldrig in dit... (Hade det inte kostat pengar hade vi gått in utan att tveka)

 

Åh, nu gick den där jättefina hunden förbi mitt fönster igen. En sådan ska jag ha när jag blir stor.

Just ja, hade något annat viktigt att meddela också; Biljetten är bokad och på onsdag kommer jag hem, Mamma. Äntligen kan man tycka, fast det finns folk som säger "redan?" också tror jag.

Jag längtar verkligen bort från Övik just nu. Jag längtar till nya rutiner, eller inga rutiner, beroende på hur många spontana besök man kommer få av sina oförutsägbara fast ännu förutsägbara trönder-vänner. Jag längtar efter att prata tröndersk, höra trondheim-gossip, åka i Andreas gröna golf, besöka Vilde sin nya lägenhet, skicka brev från Trondheim till alla i min adressbok, sakna Övik lite, äta fiskekaker på mackan till lunch, shoppa med mamma, skriva norska blogginlägg för att jag glömt bort min svenska, träna på Elixia, jobbba och tjäna pengar. Jag längtar efter allting, både det fina och det fula. Hur kan man inte älska Trondheim?

Åh vad solen skiner nu för tiden. Härligt! Att jag trots detta är lika vit som snön gör mig inget, det är jag van vid.

Solen ger mig alltid samma känsla på den här tiden av året, den ger mig hemlängtan. Trondheim är Norges bästa stad, det är jag absolut övertygad om och om sommaren är det definitivt ingen tvekan. Så hemmakär man blir när man flyttar därifrån. Jag hoppas att kunna njuta sol i år, kanske även skaffa en blyg solbränna.

 En elefantbild passar in överallt.

Idag är det måndag. Måndag som i början på slutspelsveckan! För våran del i alla fall. På torsdag åker vi ner till Gävle för att spela första semifinal, sedan har vi två hemmamatcher till helgen. Med tanke på slutspelet blir jag riktigt jävla nervös och försöker hantera det som jag brukar göra: tänk på allt annat.

På väg hem från skolan idag passerade jag en riktigt cool man. Varför? Han rökte pipa! Jag tror mitt beundrande över piprökare beror på min bestefar (läs: farfar) som rökte pipa jämt och luktade tobak 24/7. Nu kan jag inte ta beslutet för vad jag ska göra härnäst. Tatuera mig eller börja röka pipa… Vad tycker du, mamma?

En annan sak jag har tänkt på idag är då vår samhällslärara fick för sig att nämna mitt i allt snack om EU att han hade i sina yngre år hoppat av läkarutbildningen med bara 2 resterande år. Jag hoppas verkligen han är lycklig som lärare på Nolaskolan i Örnsköldsvik Kommun.

Jag börjar ångra nu att jag aldrig frågade om att få ta kort på mannen med pipan. Nu vet jag vad jag önskar mig i födelsesdagspresent om 17 dagar. En fet affisch på bestefar med pipa i handen. I och för sig skulle det gå bra med en vanlig affisch på bestefar, den mannen var kunglig på många vis.

Tystnad är skönt i rätt sällskap. T.ex. när jag kollar på TV utan att riktigt kolla, medan Ida sover/snarkar bredvid mig i sin lunchrast. Man blir på ett sätt kapad av den andras lugn. Sen måste hon tillbaka till ”livet efter Nolaskolan” och jag återvänder till livet som studerande student.

Alltid när jag berättar att jag går i skola i Sverige tror folk det är själva språket som är den svåra biten. Det var kanske det, lite, i början... Men det som egentligen är det svåra är att veta allmän fakta som ”alla vet”. Att jag hade 1/14 rätt på insjönamn i Sverige är något jag skäms över. Inte för att jag bara klarade en, utan att jag var stolt då jag klarade klura ut ett rätt svar.

Sen ska man veta allt ang. svensk politik också, vilket jag kanske borde engagera mig mer i eftersom att min framtidiga plan är att uppfostra mina barn i Sverige och få dom att spela hockey här. Sen när dom fyllt ungefär 13 år flyttar jag till Norge och låter dom briljera i hockey medan jag tjänar gott och tillräckligt med pengar för att skicka dom på collage i USA, oavsett om dom får stipendium eller inte. Sen ska dom försörja mig med sin NHL-lön.

Den tid då..! Nu måste jag försörja mig själv med lite kyckling och pasta innan Micke tar livet av oss på träningen. 4 poäng på en helg är inte tillräckligt för att ens fantasera om fika istället för intervaller.