.(Rubriken måste läsas högt med en mörk och cool berättarröst. Om du inte vet hur man gör en sådan röst; låt bli.)

 

Nu börjar det. Just nu vill jag inte säga ord som Äntligen! eller ÅH vad jag har längtat!. I stället känner jag mig mera dödsnervös och vill helst ligga kvar i den smala hotelsängen. Men så brukar jag alltid känna. Sen när man kommer til hallen och får känna lite på sin slitna, svetta utrustning brukar det gå bättre. Sen blir jag nervös igen, men då är det en lite mer kontrollerad. Det är i alla fall det jag försöker övertyga mig själv om.

 

Tur jag har en lugn rumskompis. Självaste Jolof. Eller vad hon nu hette.. Det är jobbigt när alla svenskar har smeknamn. Dom inser inte hur lätt det är för oss normala människor att missuppfatta och tro att deras smeknamn är deras riktiga namn. Tex. Linkan. Inte förstod jag vilken Emelie det var som vänförfrågade mig på facebook...

 

Nej, nu måste jag vända tillbaka till min nervositet. Heja Modo!

Da er det ikke lenge igjen til serien starter. Vi i modo har ladet opp med å vinne Ulla's Cup i helga som var, etter en finale mot Munksund der vi avgjorde 19.59 i siste periode og vann 3-2.

 

Etter helga er kroppen min helt ödelagt og det er kanskje derfor jeg ikke kan tenke på annet enn at jeg vil bort fra Övik for en dag eller to. Treninga i går var hvertfall ikke noe som fikk meg i bedre humör kan jeg si...

Men til helga kommer Martin og mami! Fram til da får jeg henge med Sandra og Maria og pröve å se den lyse siden, selv om jeg våknet av at jeg blödde neseblod i natt.