Redan klockan 06:05 rapporterade rumpan om ett hårt och obekvämt bussäte, precis som det brukar och ska vara.

Bussresor ner mot Stockholm suger alltid, men när jag ser dom stackars nykomlingarna fortfarande stå upprest i bussen medan några ruttisar försöker hjälpa dom hitta en ledig plats känner jag mig rätt nöjd med mitt hårda säte ändå, även om jag skulle vilja vara kanske två platser längre bak för att slippa vakna jämt och ständigt till busschaufför Tage sin skärande röst när han berättar sina historier till Micke och co.

Lunchen blev serverad på Hacke gård som vanlig, pasta med köttfärssås som inte smakade ett skit, som vanligt.

Jag är jättetrött och snorig men snart är vi framme och det er dags för hashtag gameday. Vi möter Segeltorp men det visste du redan såklart, du som är så insatt i svensk damhockey. Enda som behövs innan jag är redo att börja med alla matchriter är 4 koppar kaffe, sen kör vi. 

Nu är det dags att spela hockey på riktigt igen. Nervositeten är på plats tillsammans med spänningen och förväntningarna. Det börjar som vi avslutade i fjol, med ett dubbelmöte mot Brynäs på hemmaplan. Brynäs är inte samma lag i år, men Brynäs förblir fortfarande Brynäs. Även fast dom saknar en del nyckelspelare har dom fortfarande kvar många andra som ser till att aggressionen kommer vara på plats under speltiden.

Jag läste en tweet som sa att Modo är guld-favoriter i år. Oavsett om det stämmer eller inte så tror jag att vi för första gång i historien är redo för att vara just det. Efter besvikelsen i fjol på jakt efter guldmedaljen känns det som att hela laget har sänkt axlarna. Ett stort problem i slutet på fjolårets säsong var att vi blev rädda för att förlora vilket i slutändan självklart ledde till förlust.

 

Jag tror som sagt att vi i år är redo för att förlora, vilket låter konstigt men det är en viktig del för att kunna lyckas. På målvaktsträning idag tillsammans med Valle och den fruktade Masken sa han just det jag försöker komma ihåg varje gång jag spelar under press; Om du vill lyckas som hockeyspelare ska du inte vara rädd för att misslyckas. Sen fick jag ett kort predikande om att våga skjuta högt och på sidan på öppen kasse och lite skäll för att vara för seg. Dom som känner till Masken vet hur hårda hans ord kan vara, men det tar alltid hårdast när man vet att det som sägs är sant.

Charlotte Wittich vet hur dålig koll jag har på damhockey och hockey generellt, därför tänker jag inte utse vilka jag tror kommer vara topplagen i Riksserien den här säsongen. Istället avslutarar jag med att säga att vi i Modo Dam är ett gäng unga, snygga och tävlingsinriktade brudar som är beredd på att kämpa om årets guldmedalj oavsett hur mycket skit vi måste genom för att komma dit.

 

Jag hade en stor motivationsbrist över sommarlovet men helvetet vad jag längtar till lördag.

 

 

På dagar som detta känner jag av hur jobbigt det är att ha all trygghet så långt bort. Det är inte så nära till Schweiz som jag skulle önska. Det är en bilresa på ungefär 2364km för långt bort och jag har inte ens körkortet ännu. Dessutom har jag inga bensinpengar då min sparfond går till köp av frimärken för att kunna låtsas vara lite närmre varann än vad man egentligen är. Kan vi inte åka till Spanien, sola på stranden och bli bruna och snygga?

Att sakna någon är en förvirrande grej. Allt känns så bra men så dåligt på en och samma gång. Ibland glömmer man nästan bort hur bra man har det, men som tur finns snapchat. Även om min iPhone-skärm är krossad kan jag fortfarande se ett uppmuntrande ansikte när som helst i 10 sekunder.

Jag vill springa mot dig i slow motion samtidigt som glädjestårarna rinner överallt och förstör den redan förstörda sminkningen som blev gjord med en ostabil och klumpig hand. Sen ska vi dricka öl och prata skit och kärlek. 

Solen går ner tidigare och tidigare för varje kväll och jag förbereder mig inför den konstiga, mysiga och ledsna depressionen som snart kommer. Jag byter en kopp te mot en öl ikväll, medan jag drömmer mig tillbaka i tid.

Jag drömmer mig tillbaka till framsätet i Ida sin röda Audi, där vi båda har en mild huvudvärk från de 5 olika wonderbaumsen som hänger i framspegelen. Vi lyssnar på Laleh sjunga om en blå hval och jag förstår inte vad texten handlar om men får ännu en känsla av att hon sjunger om mitt liv. Ida svänger ut på E4an med sin överdrivna armrörelse och blir påmint om sin värkande axel som aldrig verkar blir helt frisk. Vi förbannar alla styggelser som finns i Övik, kommer på att vi ska byta till The Whistle Song och glömmer bort allt som gjorde oss så arg bara några sekunder tidigare. Vi försöker vissla som det görs i låten och det spelar ingen roll om vi klarar det eller inte då musiken krasslar på högsta volym i de länge före detta sprängda högtalarna. Vi dansar med armarna som bläckfiskar på land, precis lika fult och okontrollerat som på dansgolvet på Olle’s helgen innan. Ida tutar på en mörkklädd människa som inte bär reflexväst en kolsvart kväll som denna och jag skrattar när hon frågar vad som är fel på jäveln. Väl hemma på valla, vårt kära hatade hem, ljuger Ida om att hon åker 5 minuter tidigare nästa morgon för att jag inte ska komma för sent. Sen säger vi god natt och går in i varsitt trapphus.

 

Apple vet tydligen hur många som känner som mig, det vet jag när jag på Inställningar – Musik – EQ hittar ”Sen kväll”. Jag hör inte skillnaden på ”sen kväll” och ”normal” EQ, men det kanske handlar mer om den där trygghetskänslan man får när man vet att musiken spelas just nu med rätt EQ för anledningen. Det kanske anses vara ytligt, men jag tror att jag som en icke-religiös människa inte kommer närmre en tro än såhär.

 

Veckorna så långt i Övik har gått fruktansvärt fort, samtidigt som det känns som att tiden står still. Det där typiska ”har inget att göra” blandat med ”hinner inte göra någonting” är ett stort faktum. Jag hinner knappt tvätta kläder och tvingas använda gamtrosorna som jag visste kom till att behövas en dag. Det är inte den bästa känslan att gå i trosor som knappt är intakt, men det är riktigt skönt att veta att jag gjorde ett rätt val när jag inte slängde dom tillsammans med en snart 3 månaders gamla tidning jag aldrig hann läsa.

Det finns inte mycket annat jag kan kolla tillbaka på och tycka att ”Shit vilket bra beslut”. Att välja de röda byxorna på middag med herrlaget var definitivt inte ett bra beslut då det slutade med en jättestor ångest för synlig rumpsvett. Det gick synnerligen bra, men nerverna och ångesten är nog det jag kommer minnas från den kvällen när jag som en gammal mormor ska berätta om mina glansdagar i Modo Dam.

 

Det kanske är dumt att berätta om rumpsvett på sin blogg. Min pappa säger alltid att jag måste tänka efter vad jag skriver här då det en gång i framtiden kan vara en jobbanställare som googlar sig till min mundiaré som utförs från fingerspetsarna på en gammal och seg dator jag köpte i ettan. Om jag vill ha en ny dator en gång i framtiden borde jag kanske undvika att skriva ordet rumpsvett tre gånger på samma timme. Det här är kanske ett fint exempel på en sak jag kommer ångra om några år, men för att försöka rädda mig själv kan jag tillägga en kliché som en ursäkt för mina ordval; Yolo.

 

Ja, nu är det ett faktum. Jag kommer ångra det här inlägget på en gång jag publicerar.