Idag efter träningen åkte laget till Elite Hotell aka "Foppahotellet" enligt för att äta julbord. Äta på julbord? Min svenska... Äsch, åker ändå till Norge på söndag.

Så, tillbaka till julbordet. Som hockeytjej får man sällan tid eller anledning att klä sig i klänning och vara snygg, därför blev första delen av julbordet ett snack om "uuuh" och "SNYGGT!". När alla äntligen kunde känna igen varannn utan flottigt hår och mjukisbyxor började ätandet. Jag åt tills det stängde, åkte hem, kollade i spegeln och tänkte; aldrig mer. Samma tanke som jag hade på väg hem från Storuman söndag morgon.

Men att tänka det är en sak. Jag och alla andra vet att "aldrig mer" bara är en tanke man tvingar sig själv att tänka för att övertyga sig själv om att man faktiskt kan kontrollera sig om man vill, men när nästa anledning bjuds tackar man ja utan att tveka en sekund. Inte tänker jag tacka nej till mammas mat när jag äntligen kommit hem.