Lyckan för kvinnor som oss
2013-10-28 / 22:25:19 / Allmänt

Har du någonsin varit så sliten att du inte kan låta bli att gråta lite när du äntligen får vila?

Idag var kroppen tung. Jättetung. Jag insåg i omklädningsrummet att det inte bara var min kropp som var märkt efter helgens tuffa matcher. Att spela min musik brukar aldrig vara någon hit, men idag fick telefonen stå orörd i stereon utan en enda högljudd klaga. Ingen orkade bry sig.

Vi visste att Micke skulle köra ett hårt ispass och vi visste att det inte fanns hopp om annat. Vi avslutade träningen med ren skridskoåkning och mitt andningsproblem gjorde det inte roligare. När vi äntligen var färdiga med att dödas kunde jag inte hålla tillbaka tårarna som kom. Det var varken tårar av sorg eller glädje, den enda motiveringen som fanns var total utmattning. 

Efter att ha varit pinsamt seg av isen var det bara att torka bort mascaran under ögonen och byta till gympakläder, sen gick man med motivationsbristande steg till gymmet för att köra fys. 
Jag hatar sånna dagar då Micke inte förstår hur sliten man är. Jag älskar sånna dagar då Micke egentligen vet hur sliten man är men ändå ber oss köra så hårt att vi inte kan stå riktigt upprest resten av kvällen.
Det är så en tränare ska vara, tyvärr. Hur ska man annars bli bättre om man inte utmanar kropp och hjärna till att ta klivet över gränsen?


Jag är arg på Micke och jag är tacksam. Inte fan tänker jag komma till träningen i morgon, fast jo.. Jag vet såklart att jag kommer gå dit och köra lika hårt som idag. Precis som varje dag i mitt enformiga liv. 
Tråkig som jag är så älskar jag att må såhär på kvällen. Hur kan man låta bli att vara tacksam när dagens middag, bestående av norska fiskekaker, potatis och morötter, smakade bättre än bäst?


Godnatt mina vänner. Jag hoppas eran middag var lika himmelskt som min. 


0 Kommentarer



« NAMN Kom ihåg mig?

« E-POST

« URL

Kommentera inlägget här: