Jag tackar för kramens existens, för det finns inga ord som kan bota denna sorts besvikelser.

Damkronorna var inte favoriter i Sotji. Innan det hela började fanns det inga förväntningar, men ändå en stor press. En konstig blandning. På en tidpunkt var det snack om att dom inte ens skulle få spela OS pga för dåliga resultat tidigare i säsongen. Skitsnack tänkte jag. 'Game on' tänkte damkronorna, och visade detta med att ta sig hela vägen till bronsmatchen. En bronsmatch som tyvärr slutade i förlust.

I ett sådant läge spelar det ingen roll att en 4:e-plats var mer än vad vi utomstående förväntade oss. Jag vet att ni ville ha mer.

Jag lider med hela truppen, men mest av allt med dom som på insidan av den blågula tröjan har ett rödgrönt hjärta. 5 lagkompisar. 5 Familjemedlemmar.

Jag vet att ni är besvikna nu, men tro inte att ni reser tomhänt hem. Ni har fått Sverige att tro på damhockeyn igen. Ni har inspirerat så många. Ni har gjort mig så stolt.

Ibland studsar pucken åt fel håll, men i mina ögon är ni fortfarande bättre än guld.